Min tanke på att cykla genom Italien kom för många år sedan då jag cyklade uppe bland nord Italiens sjöar. Plötsligt kom möjligheten så nu fick det ske. Eftersom jag rest i stora delar av norra Italien så beslöt jag mig för att cykla kusten söderut från Rom, ett område som fortfarande var oupptäckt för mig. Mitt mål var den medeltida staden Tropea nere i Kalabrien, en genuin gammal stad värt att besöka. Reskamrat blev Lennart, min man. Han bestämde sig för att följa med under de första veckorna på min resa.
Resan gick ner till Rom och flygplatsen Fiumicino i slutet av august 2009. Efter lite övervägande så beslöt vi att ta med våra egna cyklar i stället för att hyra i Italien. Allt flöt på tills det var dags att plocka ut specialbagaget i Rom. Där fanns inte några cyklar! Efter två timmars väntan så förstod vi att det bara var att anmäla våra cyklar saknad. Flygbolaget skulle meddela oss när cyklarna var upphittad igen. Jag trodde inte det var sant. Hela vår resa gick ut på att cykla och där stod vi nu utan transportmedel. Det var bara att ta lokalbussen ut mot havet till Lido di Ostia där vi tog in på hotell. Sommaren hade ännu inte släppt taget om Italien så värmen låg fortfarande kvar. Ett dopp i havet var nu underbart skönt. Dagen tillbringades i en solstol på stranden eftersom vi inte fick någon återkoppling från flygbolaget. Vi kontaktade dom även själv genom oändligt många telefonsamtal, men utan resultat.
Efter två nätter i Ostia åkte vi tillbaka till flygplatsen trots att vi inte fått något besked. Det visade sig att vi gjorde rätt, där fanns dom. Det blev en otrolig lättnad! Utanför flygplatsen monterade vi ihop våra cyklar med trampor, styret och vi pumpade däcken. Allt såg helt ok ut.
Under tiden vi fixade ihop cyklarna så uppmärksammade jag bussen som stod parkerad bredvid oss. Den gick till staden Latina som ligger ca 5 mil söder om Rom. Eftersom vi enligt vår ursprungliga plan skulle vara i närheten till Latina på tisdagen så skulle vi vinna tillbaka lite tid om vi tog bussen dit nu. Så blev det. Chauffören var så snäll att han bjöd på resan ner. I Latina skulle vi äntligen kunna cykla ut mot havet….. men vi kom inte långt då jag upptäckte att mitt framdrev var helt vint. Den hade fått sig en smäll vid flygtransporten. Genom att fråga oss fram hittade vi äntligen en cykelverkstad. Klockan var nu 13 och då var det dags för siesta. Vi var välkommen tillbaka till verkstaden kl 16. Det fick bli en lunch och några timmars läsning på en parkbänk.
Killen på verkstaden bytte drev och cykeln blev som ny. Äntligen bar det av ut mot kusten och mot Lido Di Capo Portiere. Fin väg där det var cykelbana hela vägen ut. Därifrån följde vi kusten söder ut över sand dyningar och långa härliga sandstränder till Borgo Grappa vidare innervägen ner mot Terracina. Vi kom sent till Terracina. Klockan hade hunnit bli 20.30 och det var mörkt ute. Lite i senaste laget att cykla i den trafiken men med reflexvästar och bra belysning så fungerade det. Efter tips av en kamrat så fick vi tag på en fin lägenhet där vi bokade in oss för två nätter. Terracina har en fantastisk natur, kultur, historia och genuin italienska atmosfär och inte minst en fem kilometer lång sandstrand som vi tillbringade en hel dag på.
Från Terracina cyklade vi väg 213 mot Sperlonga och Gaeta. Naturen blev mer kuperad och vi hade en otrolig utsikt ut över havet. Efter Gaeta följde vi väg SS7q söder ut. Åt en fantastisk god lunch i Minturno och beslöt att fortsätta några mil till. Plötsligt befann vi oss i ett stort odlingsområde med tomater, vindruvor, olivträd och efter vägkanten växte det oändligt mycket med ”En blomma för dagen”. Hemma får vi betala mycket för bara en planta och här nere växer den vilt efter stora delar av vägkanten.
Stopp för dagen blev i utkanten av staden Mondragone. Vi var ordentligt trötta efter över 9 mil i en otrolig hetta och det var underbart skönt med en dusch. Tror aldrig jag svettats så mycket tidigare som den här dagen, inte ens på ett spinning pass. Eftermiddagen tillbringades på stranden med bad i ett turkost blått hav. Fick besök av en sällskapssjuk hund.
Före frukost blev det ett dopp i Golfo di Gaeta. Frukost på baren intill ingick i priset för rummet. Två Café latte och en croissant! Hmm…..den frukosten kommer jag nog inte ner till Neapel på. Inhandla lite frukt i närmaste butik. Vägen ner mot Neapel var varierande. Första biten var platt, tråkig och med otroligt mycket sopor efter vägarna. Tyvärr har de problem med sophanteringen här nere i vissa regioner. Förutom sopor så har vi cyklat förbi döda igelkottar, ödlor, råttor, katter och till och med hundar. Ingenting plockas bort utan de ligger som platta pannkakor efter vägen.
Vi fortsätter att följa SS7q mot Pozzuoli, Sofia Lorens hemstad och naturen blir vackrare och mer kuperad. Pozzuoli är en gammal stad med charm. Ute till havs ser vi ön Ischia. En vacker ö som tyvärr inte besöktes under den här resan. För att komma till Neapel från Pozzuoli finns två vägar att välja mellan. Den lätta vägen är mycket trafikerad och går genom flera tunnlar och den andra går över berget. Vi tog vägen över berget. Varmt, brant och svettigt men mycket vackert. Tänk att komma upp till byn Bacoli och få en underbar utsikt över Neapelbukten. Det är värt allt slit. Nu fick vi dessutom nedförsbacke ner mot Neapel. Tyvärr gick det inte att stå på eftersom det var gamla kullerstensgator och det vibrerade ordentligt. Det kändes i underarmarna när vi var nere i Neapels trafikkaos.
Neapel är en fantastisk miljonstad på många sätt. Måste bara upplevas. Neapel är av tradition pizzans hemstad. Speciellt pizza margherita, med mozzarella, tomat och basilika, som representerar italienska flaggans färger i rött, vitt och grönt. Självklart blev det en sådan till kvällen.
Dagen efter bar det av mot Sorrento men först styrde vi färden mot Pompei med vulkanen Vesuvius som förgrund. Inte lätt att cykla på dessa gamla gator genom små byar utmed kusten eftersom dom inte är asfalterade utan helt belagda med gamla stenblock. Armarna blir bort domnade av vibrationen och det går inte fort. En annan orsak till att det inte går fort är allt kaos i trafiken mellan dessa små byar. Det är bilar, vespor, bussar och gud vet allt och mitt i allt detta ska vi parera med cyklar på smala gator. Charmigt är det i alla fall så länge allt går bra. Vi är snabbt inne i deras regelsystem i trafiken så vi blir fräck själv för att överhuvudtaget kunna komma fram. Konstigt nog så är jag aldrig rädd när jag cyklar i Italien. Dom respekterar och tar hänsyn till cyklister.
Efter Pompei fortsatte vi mot Sorrento. Strax efter Castellammare börjar stigningen upp efter kusten. Vi tar väg SS145 som fortsätter upp mot Sorrento. Reflexvästarna åkte på eftersom det var långa tunnlar vissa sträckor. Det gäller att hålla i styret ordentligt inne i tunnlarna eftersom det ibland är trångt och det blir sådant sug när turistbussarna åker förbi. När vi kom upp på krönet och såg hela Sorrento med klippväggen utefter kusten var utsikten fantastiskt vacker. I Sorrento blev vi kvar i tre nätter och bodde då i en campingvagn med dusch och WC.
Första dagen låg vi vid poolen, vilade våra tunga ben. Åt mitt livs dyraste strutglass på kvällen i Sorrento, 5 euro. Men god var den. Dag två blev det utflykt till ön Capri. Ön där apotekarsonen från Småland, Axel Munthe bodde som blev livmedikus och en av Sveriges mest framgångsrika författare. Idag är ön en exklusiv pärla med hus ägda av stora framgångsrika personligheter. Här är det exklusiva märken som Armani, D&G mm som gäller och därmed är priserna höga. Capri är ändå väl bevarad och charmig och byn Anacapri har en fantastisk utsikt ut över havet.
Det är nu den 8 september och vi ska ta oss vidare runt Amalfikusten. Vi beslöt att ta den långa, tyngsta stigningen i val av väg men då är den också den vackraste. Vi kom fram till Positano vid lunchtid efter att ha kämpat i backar i över 1,5 mil. Sista halvmilen ner till Positano var så fantastisk. Det doftade så gott av alla växter som t ex cypresser, pinje, barrträd och citronodlingar efter vägen. Det här är livet och vilken frihet att kunna sitta där på cykeln med vinden i håret och ha en så vacker natur runt omkring sig. Vid sådana tillfällen vill jag stanna tiden för ett tag….
I Positano blev vi kvar en natt eftersom byn var så mysig. Fick tag på bra boende med utsikt över havet. Positano är en liten pärla med små gränder, exklusiva butiker och små mysiga restauranger. Staden består till stor del av trappor då den är belägen på en sluttning. Här håller många konstnärer till och i o m det öppnas gallerier upp med utställningar. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka hit någon gång.
Packa ihop allt som vanligt på morgonen. Nu börjar jag få rutin på packningen och vet var jag har allting. Cykla mot Amalfi med lätt växel i. Uppför hela tiden och jag vill inte bli för stum i benen. Vi cykla genom små byar och på vissa sträckor var det rejäla stigningar. Hus ligger ”utkastade” på klippor lite här och där, tänk vad vissa bor vackert med Bouganvilla runt husknuten. I Amalfi blev det lunch och i Maiori tog vi lite badsiesta då det var som varmast. Vi hade det värsta passet kvar innan Salerno och jag var riktigt mör i benen nu. Nu gäller det att tänka positivt när man ser skyltarna där dom anger stigning i %. När passet var avklarat och vi kom ner till byn Cetara nära Salerno smakade det gott med en kall öl. Fick tips om ett B&B i närheten. Ägaren kom till baren och hämtade oss och vi fick cykla efter hans bil dit. Uppför igen!!!! Nu var pulsen hög och vägen blev smalare och brantare. Dags att kliva av cykeln. Ingen växel räckte till för mig. Äntligen var vi framme. Vilket ställe vi hamnade på….Det var en helt otroligt vacker natur! Från sovrummet hade vi en hisnande utsikt ut över Golfo di Salerno som havet heter just där. Cyklarna fick vi parkera i grannens garage, en äldre dam som var mycket gästvänlig. Till kvällen kom ägaren till B&B och hämtade oss och körde oss till byn för att vi skulle få avnjuta en underbar middag. Vi bestämde att han skulle hämta oss igen kl 23, efter att vi tittat klart på fotbollsmatchen Italien-Bulgarien på TV i den lilla baren i byn. Det är service det….
Ny morgon och vidare mot Salerno och ner mot Paestum som är en antik stad och världsarv. Staden har spår av grekisk storhetstid. Vi cyklade efter kusten i några mil. Här mötte vi faktiskt de första och enda turisterna på cykel under resan. Annars är det bara träningscyklister vi möter som hejar glatt. Vi följde stranden till charmiga byn Agropoli. Nu börjar vi känna oss lite mör i benen efter dagens 6 mil och hela Amalfikusten bakom oss. På väg ner till byn Maria di Castellabate hitta vi ett B&B. Där tog vi stopp. Åt middag på en lokal restaurang som inte såg ut för någonting men vilken mat dom hade, otroligt god Saltinbocca. Efter en middag och ett glas vin så sover man gott.
Vi startade redan 08.00 och dagens mål är byn Palinuro, en sträcka på ca 6 mil. Förmiddagen började med snällt stigande backar och vi kom ner till byn Acciaroli. Det var vacker och varierande natur hela vägen och trafiken mycket lugnare och behagligare än vid Amalfikusten. Efter Acciaroli tog vi av mot Ascea och då började stigningen uppför otroliga olivodlingar med träd som var så kraftiga och knotiga. Så stora olivträd har jag nog aldrig sett tidigare. Idag fick jag kliva av cykeln ofta p g a tunga ben men jag njöt utav otroligt vacker natur.
Vi befinner oss nu i en av Italiens vackra nationalpark. Cyklar genom små genuina byar och man får lön för mödan. Värsta passet kom efter byn Marma di Casal Velino. Vägen gick rakt upp och blev brantare och brantare. Jag hade fullt upp med att bara dra cykeln uppför. En cykel med packning blir bra tung i sådana stigningar. Nu saknades det bränsle och en lunch hägrade när det plötsligt dök upp en Trattoria med namn Belvedere mellan passen strax före byn Pisciotta. Så gott har det nog aldrig smakat med mat tidigare. Allt det vi blev bjuden på smakade fantastiskt. Mannen som drev restaurangen tillsammans med sin mor lagade en pasta med sås gjord på oliver från närområdet. Som avslutning blev det mammas hemgjorda Crema di Limoncello, krämig citronlikör. Nu ville jag bara somna…. men vi fortsatte till Palinuro som var dagens mål. Blev ett bad i havet innan första regndropparna och åskan kom.
12 september, nu börjar benen ta stryk efter alla mil och uppförsbackar. Idag laddade vi med egen inköpt frukost eftersom det väntas ett nytt krävande pass. Förhoppningsvis kanske det går en båt över till Sapri från Marina di Camerota så att vi får vila denna dag. Tyvärr så gick inte vår önskan i uppfyllelse utan det var bara att börja trampa uppför vägen mot Sapri. Kan erkänna att jag tidigt fick hoppa av för att gå. Nu är jag både fysiskt och mentalt trött när jag ser dessa vägar som slingrar sig uppför. Det här passet var det värsta jag hittills varit med om, j..la backar. I tre timmar var det bara uppför men tur att det var vinodlingar efter vägen så att jag kunde nypa av en vindruva lite då och då. När vi kom fram till byn San Giovanni a Piro så började nedförsbacken mot havet och vi såg staden Sapri ut efter kusten. Nu gäller det att hålla tungan rätt i munnen. Att åka nedför på serpentinvägar är inte heller lätt. Övernatta i byn Scario, två mil från Sapri. I Scario var det underhållning nere vid hamnen på kvällen, en känd italiensk smörsångare. Familjer med vänner samlas och njuter i den ljumma havsvinden.
Hotellchefen där vi bodde bjöd på en härlig frukost med olika lokala ostar. Han ställde fram frukt, grönsaker och vi fick kaffe med varm mjölk. Mmmm…. Cykla nu mot Sapri. En genuin mysig stad där det blev en kafferast.
På grund av skogsbrand söder om Sapri så kunde vi inte cykla vidare söderut eftersom det orsakat stenras ner på vägen. Det är tur att det är lätt att ta med cyklar på tåg i Italien, i och med det beslöt vi att ta tåget ner till byn Diamante. Åt en lunch och cykla vidare ner till Guardia Piemontese Lido, vägen kallas Strada dei Sapori eftersom det odlas mycket efter sträckan.
Vid den här tiden börjar det bli lågsäsong i syd Italien så många hotell har börjat stänga för säsongen men vi hittade ett vid havet som en äldre trevlig man drev. Han bjöd på middag av endast närproducerade produkter som t ex prosciutto, salami, mozzarella och andra goda ostar. Middagen avslutades med färsk frukt. Ännu en dag med mycket god mat.
Vakna av muller på avstånd och mörka moln norrut. Till frukosten började det regna ordentligt men vi beslöt att ge oss av när det lugnade ner sig. Fortsatte på Strada dei Sapori, väg SS18 efter kusten mot Lamezia Terme. Efter sju mil var vi framme i Lamezia Terme och vi var nöjda men vi hade fortfarande fyra mil kvar till Tropea. Trötta och för att spara tid tog vi regionaltåget sista biten. Kvällen den 14 september var vi framme vid målet, staden Tropea i regionen Kalabrien.
Hade turen att hitta en fin lägenhet mitt i gamla stadsdelen vid Piazzan intill huvudgatan. Nu väntade duschen och en härlig middag som belöning.
Tropea är en av italienarnas mest älskade badorter. Tropea har idag ca. 8.000 invånare och ligger på en klippa ca. 70 meter över havet. Kusten omkring staden präglas av små bukter och fina stränder med inslag av klippor. Lennart åkte hem tre dagar senare men själv stannade jag 8 dagar till i Tropea för att bara sola och bada. Besökte Lipariska öarna och gjorde små turer med cykeln till grannbyarna.
Den 26 september tog jag och min kära cykel farväl till Tropea och vi tog tåget upp till Rom för att möta upp min dotter Line. Nu skulle hon och jag tillsammans uppleva denna fantastiska stad under fem dagar genom att få vara lite kulturella men även lite shopping förstås. Men det är en helt annan historia…….
karin westring 